Där inga nycklar passar öppnar tålamodet

I går fick min vansinnigt goda tur en liten hicka. Var HELT slut när jag kom hem så jag bara orkade inte blogga. Men nu har jag haft en god natts sömn och en hel dag framför mig att njuta av innan jag måste försöka packa igen.

Så till att försöka förklara gårdagens bravader: missöden, galen nervositet, förundran och universums ingripande i sista sekund.

Började med att jag vaknade nervös. Samma känsla som ibland infinner sig när jag ska tävla. Jag vet att jag borde äta men det är svårt. Fick iallafall i mig lite yougurt och en banan. Packade ihop och drog iväg. Tog tåget ut till Koghara och sen bussen ut till dykfirman.

Foto © Marianne Myrberg - Någon måste ha varit mer nervös än jag i går morse. Jag har iallafall inte hoppat ur skorna.

Väl där kl 09 fick jag träffa min Dive Master Mike. 2 m lång och förtroende ingivande. Han hade planerat för två dyk på två olika dykplatser. Så hopp in i bilen och till första dive siten "The Steps" i Kurnel National Park. Vi krånglade på alla saker och tog den långa trappen ner till vattenkanten, där av site namnet the Steps. Den låg ut efter en mycket vacker utstickande klippa som vi gick under. Jag hade svårt att tryckutjämna redan på land så vi trixade lite och gjorde några övningar. Beslöt att prova.

Gick relativt lätt att komma ner i vattnet, trots vågor mot klipporna. Vattnet höll 18 grader så betydligt varmare än normalt för säsongen. Nedstigningen krånglade, eller snarare mina öron gjorde. Vi försökte en lång stund men det gick helt enkelt inte. Tillslut hade jag förbrukat för mycket syre så vi beslöt att gå upp och vila lite, byta tank och se om jag kunde få till tryckutjämningen på land.

Mike var tålamodet själv och jag var skakis. Det hjälper ju inte att tänka sig att drömmen är så nära men ändå så långt borta så jag försökte andas, blunda och tänka på turkost vatten och palmer. Frustrerande att ha fysiken emot mig. Har varit hos två dykdoktorer och öronen är ju det dom är. Gammalt öronbarn som jag är. Går ju inte att tvinga sig ner så är det ju bara. Vill dom inte så vill dom inte. Så vi satt tysta en stund efter att jag återigen försökt på alla sätt och vis att få öronen med mig. Förvånansvärt nog gav höger öra med sig först men oturligt nog måste ju båda vara med på det hela. Började tänka att det nog helt enkelt  inte var möjligt. Tårar i ögonen och en känsla av maktlöshet. *#%&?*#  Faan rent ut sagt, faan!  (ursäkta språket)

Då hör vi ljudet av helikoptrar, många låter det som. Dom kommer dundrande längs kuststräckan troligen på väg till eller ifrån flyguppvisningen i  Sydney. Jag han räkna till 27 stycken. Det var en mäktig syn! Det gick helt inte att låta bli att bli imponerad, det måste jag erkänna. Man riktigt kände lufttrycket mot bröstet, trots den tjocka våtdräkten.

Händelsen fick mig att skärpa till mig. Vad skulle jag bryta ihop för. Är ju inte kriget direkt, och ingen är skadad. Och vilken tur har jag inte redan haft. Allt kan ju omöjligt gå bra, så är det ju bara. Men en dröm så stor är svår att släppa, det vet alla som inte får eller kan vara med någon dom helst vill vara med. Men jag är ju envis och hade en full  flaska luft kvar. Så jag sträckte på mig och sa till Mike att jag skulle gå upp och hämta lite vatten samt Fishermans friend. Det hjälpte på Tobago. Sagt och gjort. Vi tar av oss det vi kan och börjar klättra. Puh! Gräver fram mina grejer och går ner igen. Jag knaprar en hel hög med halstabletter och tro på sjutton. Nu sa även det vänstra örat ok. Vi provar. Lämnade kameran då jag kände att jag måste koncentrera mig ordentligt.

Hopp i och försöka. Öronen krånglade förståss men Mike var en klippa. Upp och ner, lite upp och sen längre ner. I ett trapp mönster. På 10 m djup säger öronen ok så vi  kör. Jag blev ju vansinnigt glad bara att vi kunde gå ner. Men det kostar på att ha lång nedstigning så vi styr in i kelpen och börjar leta efter min drömvarelse. Sikt på 7-8 m hjälpte inte till när man ska hitta varelser som smälter in i miljön. Vi letade länge. Jag skulle signalera till Mike vid 140 bar kvar (då måste vi nämligen vända och simma motströms tillbaka). Jag ville inte tro att det var sant när mätaren så når 140 bar. Ingen Weedy sea dragon. Ska jag komma så nära men inte få se den? Jag sände ut all kärlek jag hade i universum och tänkte det bara MÅSTE gå, det MÅSTE. Mike ber mig lägga mig vid hans sida så han kan koncentrera sig på att leta. Vi simmar en liten bit till. Tiden är emot oss och jag är mer än väl medveten om det. Då känner jag Mikes hand på min ben. Jag vänder mig om och där är den! Jag sätter mig på botten och Mike för försiktigt fram den till mig utan att röra den. Hon, det är en hona. Är precis framför mig. Denna magnifika lilla varelse! Så otroligt vacker! Det går nästan inte att beskriva känslan. Jag började nästan gråta. Kan man ha sån här tur?!? Det är ju faktiskt nästan galet. Mike lät mig sitta så länge vi bara kunde, kanske 7-8 minuter. Svårt med tidsuppfattningen. Jag försökte spara på luften så mycket jag kunde genom att andas lugnt med magen och jag fick ok från Mike, vi kunde stanna några minuter till. Hon simmade runt framför mig. Sakta. Dom är ganska stora ca 30 cm och ser verkligen ut som något från en annan värld. Och gudarna ska veta att jag fått kämpa för att besöka henne i hennes lilla värld. Som jag önskade att jag hade haft kameran med mig.  Men nu var hon där och jag sa till mig själv att skärp dig för skjutsingen och NJUT.  Tillslut måste vi ge upp och det var svårt att lämna måste jag erkänna. Hon vände mig sin vackra ryggtavla och vinkade hej då med alla fyra vingfenorna innan hon försvann in i kelpen igen. Som den finaste lilla sjöängel.

Vi tog oss tillbaka i ganska hård ström då tidvattnet hade börjat gå ut. Väl uppe var jag bara tyst igen. Mike klappade om mig och var ledsen att det varit så besvärligt och att det var så svårt att hitta en. Han hade blivit riktigt nervös att vi inte skulle hitta någon alls. Jag tittade på honom och sa att han just uppfyllt en av mina absolut största drömmar. Vissa drömmar är helt enkelt svårare att uppnå än andra. Jag var så glad, dels för att jag lyckades ta mig ner men framför allt att jag fick se min älskade Weedy sea dragon. Om jag inte var så himla rädd för tatueringar skulle jag nog göra en. Kanske skulle försöka beställa en som ett halssmycke? Hur fantastisk är inte naturen som skapat denna magnifika lilla varelse.

Vi tog en lunchpaus och funderade på om vi skulle dyka igen. Hade drygt 140 bar kvar i första flaskan. Vi gjorde ett försök men öronen ville helt enkelt inte så vi beslöt att avbryta.

Uppe vi bilen upptäcker jag att jag i nevositeten klämt en bit av snöret i UV-huset. Kameran förstörd. Vad ska man säga. Universum tar, universum ger. Tänkte för mig själv att allt har ett pris här i världen och om det var kameran som var tvunget att offras för att få ett av livets finaste ögonblick så var det priset jag fick betala. Den är ju trots allt ersättningsbar. Att få se en Weedy sea dragon i sin egen miljö var en ynnest jag är så tacksam för, speciellt med svårigheterna jag har att dyka överhuvudtaget. Mike blev förståss helt till sig över kameran och mina öron. Gänget på dykcentrat var så imponerade att jag inte gett upp och glada för att jag fick min dröm uppfylld. Det är inte många frågar efter Weedysarna som tyvärr minskat drastiskt i antal senaste åren. Så dom pysslade om mig lite extra på dykcentret. Fick varm soppa och glada tillrop att det kanske visst blir en dykare av mig ändå. Det finns många med öronproblem och man måste bara försöka hitta sitt eget sätt att hantera det. Dom tyckte jag hade den rätta viljan och förståndet att att ta det försiktigt. Så jag håller dykdrömmen vid liv.

Så tyvärr inga bilder från mitt fantastiska möte. Jag har förseglat det på näthinnan och i hjärtat. Där ska det stanna tills jag dör. Jag släpper det aldrig!

Fick skjuts av Mike till tåget. Insåg då att klockan var nästan 14.45. Hade bestämt träff med Loes nere vid Circular Quey kl 16. Insåg att det nog var ganska omöjligt och skickade ett meddelande. Tyvärr så fick jag inte tag i henne. Beslöt att åka till hotellet, ta en dusch och omgruppera. kl 15.45  kliver jag ut från hotellet. Då det kommer vara ca 1 miljon personer för att kika på fyrverkerierna så bestämmer jag mig för att chansa på att Loes är medveten om det och kanske är kvar. Jag tar tåget men bara för att upptäcka att det bara går att åka en station sen får man gå pga folkmassorna. Sagt och gjort. Följer strömmen och 16.37 ser jag Loes står där glatt och vänta. JA!! Vilken klippa hon är. Hon förstog precis och sa att hon hade tänkt vänta minst en timme pga av alla människor och att hon snarare skulle blivit förvånad om jag kommit i tid med tanke på dykningen.

Vi funderar lite på vart vi tror att vi kan få en bra plats. Det är galet mycket folk. Tågföraren hade föreslagit Milsons point så vi bestämmer oss för att prova. Vandrar över Harbour bridge och tittar ut över de enorma folkmassaorna.

Foto © Marianne Myrberg - Vy från Harbour bridge

Foto © Marianne Myrberg - Såg ett brudpar nedanför

Kommer över och köper en pizza längs vägen. Den delar vi senare på. Hittade en helt fantastisk liten plats som vi la beslag på. Satt sen och åt pizza och pratade några timmar i väntan på att allt skulle dra igång. Väldigt mysigt.

Foto © Marianne Myrberg - Vad tycker ni om vårt val av plats? Fantastisk!

Fyrverkeriet och ljusshowen var imponerande! Och som jag lovat mig själv tidigare så njöt jag så mycket jag bara kunde. Det är något extra härligt över ett riktigt bra fyrverkeri!

Foto © Marianne Myrberg

Foto © Marianne Myrberg

Foto © Marianne Myrberg

Foto © Marianne Myrberg

Vi promenerade sakta i folkhavet tillbaka mot Sydney.

Foto © Marianne Myrberg

Väl på andra sidan beslöt vi att ta en drink. Hittade en överfull pub med mysig stämning och där blev vi kvar ett tag innan vi gick vidare till nästa. Nu började allt kännas så där bra igen. Vi skrattade och hade en riktigt trevlig kväll.

Väl på hotellet igen hörde jag snabbt av mig hem och kraschade i säng.

Så nu ska jag ut på kamera jakt. När den väl är ersatt behöver jag inte tänka på det mer. Får nog passa på att köpa ett bälte också för jag får dra in på maten nu, Weedy kontot är kraftigt övertrasserat. Men en kamera kan jag bara inte vara utan.

Håll tummarna nu att jag hittar en exakt lika dan!

Uppdatering:

Ordningen är återställd! I morgon bär det av upp längs östkusten i nästan tre veckor. Hoppas kunna göra lite inlägg längs vägen. Ha det gott!!

Foto © Marianne Myrberg